Saknaden är stor

Saknaden är stor och påtaglig emellanåt.

För snart 8 år sedan lärde jag känna en riktigt kul, glad och sprallig tjej.
Vi hade så kul, festade, härjade och ja spenderade många roliga timmar ihop.
Under dessa 8 åren har vi gjort mycket saker, bråkat, blivit sams, gått igenom mycket.
Efter att ha vart osams i drygt 1½ år började vi umgås igen.
Vi spenderade många av dygnets timmar ihop. Man följde henne när hon gjorde sina livsval, och man fanns där och stöttade, ställde upp försökte hjälpa henne i många tuffa situationer.
För vad vi än hade gått igenom tidigare så va det nu som gällde.
Hon fann kärleken, en kille som jag absolut tyckte bra om, till en början. Han va hur trevlig som helst, han ställde upp för henne och visade sån kärlek, så jag blev så glad för hennes skull..
Kände att den kärleken är oövervinnerlig.
Men efterhand, så kändes saker och ting inte helt okej alltid. Kändes lite som att han försökte skyffla bort oss vänner. Han började prata illa bakom ryggen på en och hitta på massa skit som inte va sant, började vara lustig när man träffade honom.
Behandlade en som att man va en liten lort, knappt värd att nämna.
Och när jag valde att avsäga min vänskap med honom p.g.a att jag alltid kände mig ledsen och sårad varje gång man hade träffat honom.
För mig va det inget konstigt, hon, min väninna skulle ju alltid vara min vän. Jag menar, jag behöver ju inte umgås med honom.
Tyvärr kunde visst inte detta accepteras.
Mitt beslut gjorde att jag förlorade en utav mina bästa vänner :(.
Det kanske va fel av mig att inte tolerera hans felaktiga, ledsamma och tråkiga beteende.
Men jag kände att, jag ville må bra nån gång, inte känna mig ledsen när man hade hälsat på och han va hemma. Inte behöva tappa lusten, orken och modet.

Och idag, satt jag och kollade lite bilder på datorn, hittade bilder på mig och mina vänner. Hittade bilder på oss.. Och då kom alla minnen fram, alla skratt, alla härliga ridturer, alla fikastunder, shoppingrundor alla fester, alla pratstunder, alla gånger man gråtit hos varandra, tröstat och druckit kaffe till man spyr.

Då bara brast det, fy fan va jag saknar min vän... Tårarna rinner..
Att saker och ting kan bli så fel :'(